Ibland funderar jag på vilken ordklass jag tycker bäst om. Men det är omöjligt att avgöra, alla ord har ju klass.

Substantiv är vackra, för vem gillar inte gemenskap, omtanke, kärlek, glädje, humanitet, värme och livskraft. Men det är adjektiven som smyckar substantiven så att de blir vackra, ståtliga, känsliga, oslagbara, häpnadsväckande, omtänksamma och kärleksfulla. Utan verb kan vi varken se eller höra, inte heller sjunga, älska, inkludera, hoppas, andas, glädjas, leva och läka.

Konjunktionerna och subjunktionerna är oumbärliga. De rustika byggstenarna men, eller, därför att och ifall förenar de enklaste ord och satser till långa utsmyckade fraser.

Att leva utan räkneord går ju inte heller. Hur skulle vi annars veta vilket år det är eller hur många ljus vi ska tända den fjärde advent? För att inte tala om pronomen, de är själva grundvalen till att vi ens existerar, både du och jag och våra medmänniskor. 

Adverbet är dirigenten. Med sin taktpinne visar adverbet vänligt men bestämt var alla ord ska stå och avgör inte bara på vilket sätt saker och ting ska utföras, om de ens ska utföras, utan också var och när.

Prepositionerna är pricken över i:et. Ett liv utan dessa hjälpredor hade varit synnerligen förvirrande. Var ligger boken, på hyllan eller under bordet? Väntar du i parken eller utanför? Är jag online eller inline? 

Jo! Men visst! Tvi vale! Säga vad man vill om interjektioner, men det är de som gör det möjligt att skrika Aj! när det gör ont eller Oj! när du blir förvånad, men framför allt Hej! till den du möter.